@bearddsocwork

Jag är egentligen en väldigt ostressad person. Men tydligen inte. Kl 00:50 inatt fick min kära sambo ringa efter ambulans då jag vaknade upp med yrsel.

Hela rummet snurrade och jag hade ett ilsket pipande i vänster öra. Svetten inte bara rann, jag badade i det. Kunde lika gärna kunnat lägga mig i en hink med vatten.

Vår lille kille, katten Bombur, satt och vaktade vid min huvudände. Normalt sett är han jätteskygg när det kommer till nya människor, men han brydde sig inte om det när ambulanspersonalen kom. Han satt bergfast vid min sida. Sambon bar till och med ut honom ett par gånger men han sprang fort som (k)attan tillbaka till mig.

Ambulanspersonalen var jättesnälla, även om de satt nålar i mig (avskyr dessa). De gav mig iallafall något för åksjukan, så jag inte behövde kräkas på golvet...igen...

Swoosh så kom jag iallfalla in till sjukhuset. Lite mer nålar och prover togs... sen ingenting. Yrseln hade avtagit, men pip i örat och tryck över det andra fanns fortfarande kvar. Vad ska hända nu då?

Tillslut kom det en sköterska som förklarade att vi skulle få vänta tills dess Öron-näsa-hals öppnade för att få en undersökning där. När öppnade de då? Klockan åtta. Sneglade mot den högljudda klockan på väggen... 05.27... Kommer bli en lååång väntan. Speciellt när sköterskan återkom med information om att jag fått en akuttid 09.30. Jaja... bara att vänta.

09.20 kom en man som förde oss genom korridorerna till ÖNH-mottagningen. De tittade mig i öronen, men hittade inget där. Kollade hörseln, en lättare nedgång men inget allvarligt (än). Det enda de kunde konstatera var att de inte kunde hitta något speciellt just då. Inte så konstigt då jag mer eller mindre varit symtomfri i tre timmar.

De kunde på min beskrivning iaf kunna misstänka Ménières syndrom, vilket orsakas av tinnitus och STRESS. Tack för den televerket...

Jaja, blir väl att försöka kapa stressen ur livet då då. Inte lättaste...

Men jag mår bättre iallafall, så till nästa gång :)

CIAO