@bearddsocwork

Som mitt bloggnamn kanske avslöjar är jag både skäggig och socialarbetare. Arbetar för närvarande på kommunen på den orten jag bor. Men jag är så mycket mer än så.

Jag är sambo med en underbar kvinna. Jag är "pappa" till två busfrön till katter; Lakrits och Bombur. Jag är amatörfotograf.

Anledningen till att jag startade denna bloggen är för att jag ska få en möjlighet att kunna skriva av mig, både det roliga som händer, men framför allt det som är jobbigt; det jag inte kan säga med talade ord.

För lite mer än 20 år sedan hamnade jag i en mycket djup depression. Jag hade kämpat mig igenom ett gymnasieprogram på 4 år och börjat arbeta inom det jag utbildat mig till, nämligen elektronikkonstruktör. Problemet var att jag satt väldigt ofta själv på den lilla firman (jag och chefen), med enbart en radio som sällskap. Jag hade dessutom flyttat från den lilla ort jag var uppvuxen i och lämnat tryggheten jag haft i att bo hos mor och far, och flyttat till eget 8 mil bort.

Depressionen smög sig på. Det började med att jag knappt tog mig upp ur sängen på morgonen. Nätterna var inte så uppfriskande som man kunde önska. Kämpade mig till jobbet fast man egentligen inte ville, för hur det än var hade man en pliktkänsla. Men man åkte sent hemifrån, och jag gick så snabbt jag bara kunde ifrån jobbet. Därefter kom ångest som slutade med ett självskadebeteende.

Förutom att jag skar mig på armarna så tog jag även tändare och brände mig. Smärtan var på något konstigt sätt förlösande. Jag höll dock alltid en god min utåt, för inte kunde väl jag vara deprimerad? Jag som kom från en så trygg uppväxt, hade inkomst och en god utbildning? Förnekade nog även för mig själv... eller "nog"? Jag förnekade det utan tvekan.

Sa till slut upp mig från arbetet. Arbetslöshet är väl bättre än totalt psykbryt tänkte jag. Fick sommarjobb på ett LVM-hem och arbetade där i ett par månader. Fick inte komma tillbaka efter en incident där jag åkte på en snyting och inte ville slå tillbaka (enligt chefen fick jag inte fortsätta för att jag inte hade någon självbevarelsedrift för att jag inte ville slå tillbaka). Gick iallafall genom vintern på A-kassa som givetvis strulade. Utan fungerande ekonomi sjönk jag ännu djupare i depressionen. Hemtelefonen stängdes av, skatt och försäkring på bilen slutades betalas, stod ganska snart även för avhysning på min lägenhet.

Tre gånger stod jag med repet i skogen och kollade efter någon bra gren att hänga mig i. Den lille djäveln på axeln pekade ut många bra, men den lille ängeln viskade stilla i örat att detta inte var jag. "Dina föräldrar har uppfostrat dig bättre" sa han. Och ja, det har de. Åkte alla tre gånger hem med en ny form av kämpaglöd.

En, av många, vändpunkter i mitt liv var när några av mina vänner på orten jag bodde på kom och sa att de skulle åka och bada, och jag hade inget val, jag skulle bara med. Om mina vänner vill ha med mig att göra, varför skulle jag inte själv kunna ha med mig att göra?

Sommaren efter kom vändpunkt nummer 2. Jag fick ett sommarjobb på ett LVU-hem. Samtidigt hade min far börjat köra taxi, och företaget han körde för behövde chaufförer. Så kunde jag bara ta taxilegitimation hade jag också jobb så det blev över. Och jag lyckades att ta det.

Företaget gick tyvärr i konkurs, men både jag och min far fick arbete för ett annat åkeri.

Efter en mindre fortkörning, och indraget körkort i 2 månader, fick jag taxijobb hos en annan åkare på orten intill. Började jobba där, och körde kvällar och nätter. Tyvärr blev det också så att jag fick köra varje helg för att över huvud taget få någon lön att prata om. Bet i hop under två års tid. Åter kom tecknen på att depressionen var på väg.

När man är på väg hem på morgonkvisten, fick köra 2 mil för att komma hem, och bergväggarna längs vägen börjar se lockande ut, då vet man att man börjar sjunka igen. Nu hade jag dock några fler verktyg för att ta sig ur. Jag bad om att få börja köra dagtid, och fick detta. Fick även chans att få köra för samma åkeri fast i den by jag körde i tidigare. Fast att köra 200-250 timmar i månaden är inte så roligt som det kan låta. Man tappar lätt allt socialt liv som man tidigare kanske haft. Dags för en riktigt drastisk åtgärd.

Som en förberedelse sökte jag in till högskolan, för att läsa en kurs psykologi. Detta var verkligen det breaket jag behövde. Kuggade på var enda salstenta, men klarade mig efter kompletteringar och omtentor. Hmm... Kanske ska göra än mer drastiska saker?

Gjorde högskoleprovet och sökte mig sedan in till socionomprogrammet, både i Umeå och Östersund. Såg redan från början att jag nog inte skulle ha en chans i Göteborg :P. Men jag kom in i Umeå. Wow. 100 mil hemifrån. Men vad är det värsta som kan hända? Att jag får åka hem igen...

3,5 år senare tog jag examen. Eller ja, nästan iallfall. Fick lite kompletteringar på min C-uppsats, vilket tog en evinnerlig tid att få klart, men klar blev jag tillslut.

På grund av att jag inte var klar med C-uppsatsen, fick jag svårt att få jobb. Åter började ekonomin dala, och för att göra saken värre så var jag tvungen att bo hemma hos mina föräldrar igen. Fick börja gå på försörjningsstöd, och den ekonomin är inte fräck någonstans. Kämpade med att få en ny handledare till uppsatsen, men tyvärr var alla upptagna.

Fick till slut ett jobb som socialsekreterare i en liten kommun i Dalsland. Fick dock ingen fortsättning där och blev åter arbetslös. Fick min handledare till uppsatsen och fick den till slut godkänd. Hade då även fått ett vikariat på försörjningsstöd i en annan kommun i Dalsland. Livet började kännas helt okay igen. Men regnmolnen började hopa sig i horisonten och jag hade på känn att min anställning inte skulle förlängas en gång till. Började därför söka mig annat och fick en tjänst, som biståndshandläggare inom socialpsykiatrin i kommunen där jag bor.

Tre år senare kan jag säga att jag fortfarande trivs med mina kära kollegor, även om jag är den enda mannen i korridoren.

Förlovad sedan ett år tillbaka också (okay inte riktigt men på ett par dagar när). Sambo sedan juli 2017. Så då borde väl allt vara på sin höjd?

Nä. Inte riktigt. Har åter varit nere i en dipp. Kan inte till 100% säga varför, för det kan vara så mycket. Oro för sambon som inte mått bra under 2017, stress på arbetet, åkte på vestibularis neutrit och har inte hämtat mig från den helt och hållet, vädret, mathållning, you name it.

Hoppas att jag genom mitt skrivande kan komma på vilka små beståndsdelar denna senaste dippen innehåller, så jag kan bearbeta dem alla.

Denna gången vet jag iallafall att jag inte står ensam - sambon och mina goda vänner kommer hålla mig flytande till dess jag är helt på fötter igen...

Så till nästa inlägg:

Ha det så gott :)